”Magnus Sjöblekes husbilder är inte självklara, inte insmickrande, även om den som fastnar i kulörens toner lätt kan förledas. Det som ter sig skirt är snarare utfrätt och hanterat. Det är en lågintensiv misshandel, något närmast institutionellt som har pågått under lång tid och nött ner det tydliga till dimslöjor. Är det slutet vi ser, ett smärtsamt minne på väg att suddas ut, är bilden början på läkning. Är de ensamma, utsatta, figurerna, en i vart verk, ett självporträtt på väg bort, rentav på rymmen. Sjöbleke kan kulörer och krånglar inte till det. När därtill det intuitiva och inåtlyssnandet utgör verktyg för skapande, då blir det bra, psykologiskt måleri. Många verk tycks bära släktskap med Ragnar Sandberg. Men, det är lätt att förledas. Byggnaderna, ja. Dessa hus, fastigheter. Står som ensamma på prärien, lite bortglömda och som egna, isolerade samhällen utan insyn. Känslan av förvaringsplats. Migrationsverk eller Mogadondalen. Ingen människa klarar korridorerna där inne. Friskhet handlar om att lämna, att sätta rymningsplanen i verket och fira sig ut från någon av våningarna. Det är svårt att bli ögonblickslycklig av Sjöblekes husverk, men de talar till det djupaste inom oss. De läker, inifrån och ut.” Walter Repo, journalist och författare, om Magnus Sjöblekes måleri

Ny video: Ruth jag längtar. Stillbild. Magnus Sjöbleke 2018